Nu kommer då äntligen den där stackars förlossningsberrättelsen som jag har gått och klämt på men bättre sent än aldrig som det så fint heter. Så jag varnar för mycket text osv.

Som ni kanske kommer ihåg så hade vi fått en tid till antenatalavdelningen på KSS. Jag hade ju inte bara förhöjda gallsyror utan min lever var ur balans på något sätt. Jag kräktes mycket och var i allmän dålig form. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra på detta läkarbesöket men vi trodde att vi eventuellet skulle diskutera en igångsättning. Vi trodde ju absolut inte att vi skulle bli igångsatta den dagen utan att vi kanske skulle få en tid bokad närmare bf. Fast för säkerhets skull så packade vi med oss bb-väskan och alla andra attiraljer i fall om att (och det var ju tur).

Klockan fem den morgonen låg jag vaken och hade regelbundna onda sammandragningar och jag tänkte för mig själv att oj då tänk om det sätter i gång i dag. Jag fortsatte ha sammandragningar hela bilfärden till KSS men de kom inte lika tätt som innan men dom kändes på "rätt" ställe liksom.

Väl framme fick jag lämna urinprov och ta blodtrycket som visade högt (för att vara mig) 148/100. Vi fick komma in till läkaren som då sa att urinprovet visade att jag hade början till havandeskapsförgiftning också (jamen det var ju lika bra att klämma till med allt när jag ändå är i gång). Så de ville sätta igång mig på dagen om det fanns plats på förlossningen och i annat fall lägga in mig tills det fanns plats. Jag och Håkan blev något shockade. Det var verkligen en overklig känsla men jag kände mig ändå lugn. Jag berättade för läkaren om mina onda sammandragningar jag haft sedan i morse och hon undersäkte mig och kände att jag var väldigt mogen samt att hon fick in två fingrar i tappen så de där sammandragningarna hade gjort nytta. Hon trodde inte jag skulle behöva hjälp av en "sprängning" ursäkta ordvalet men jag kommer inte ihåg vad det heter när man liksom hjälper tappen att öppna sig med en sån där vattenfylld ballong.

Hon gjorde en hinnsvepning vilket gjorde jäkligt ont och efter det så kom mina sammandragningar igång igen.

Jag blev kopplad till CTG och vi passade på att ringa runt till närmsta familjen att det skulle bli bebis inom det närmaste.

Satt med CTG en timme och Vincent sov mestadels av tiden så variationen på hjärtjuden var lite dålig. De trodde inte att det var någon fara för han sov ju men för säkerhets skull så skulle de sätta en elektrod på hans huvud så att de kunde ha bättre koll på hjärtljuden.

Vi fick ett förlossningsrum och det var verkligen en märklig känsla att vara på plats redan innan det satt igång så att säga.

Vid 12.00 tiden så kom min barnmorska in och började pyssla med mig. Satte elektroden på Vincent huvud och tog vattnet. Sploch sa det så hade både hon och jag vatten upp över öronen haha.

När jag låg torrt igen så kom dom in med lite mat till mig och jag försökte äta men fick lägga ner gaffeln så fort jag fick en sammandragning för att andas.

Här är jag inte lika nöjd som jag ser ut och det var inte mycket mat jag fick i mig.

Här satt Håkan och svettades...

Värkarna kom igång väldigt bra och det gjorde bara ondare och ondare. Jag fick varma vetekuddar instoppade i nätbrallorna både fram och bak och det lindrade bra samt att jag fick ett gåbord att hänga på. Fast det gick inget vidare eftersom bordet var för lågt för mig och varken jag eller Håkan kunde rubba skiten för att höja det så jag satt på sängkanten och vilade armarna mot det i stället. Värkarna gjorde ondare och ondare men jag tyckte ändå att det gick ganska så bra att andas igenom dom och eftersom det var en igångsättning var jag ju inställd på att vi skulle hålla på i flera timmar och kanske ända till dagen efter (oj så fel jag hade haha).

Efter ett tag så kände jag att jag behövde lägga mig ner och fick hjälp att lägga mig på sidan och då jäklar tog det fart på riktigt. Klockan var då strax före två och jag blev guidad till att använda lustgasen. Barnmorskan instruerade mig länge och noga hur jag skulle göra och jag hann få värk efter värk och kände nästan för att vråla "Ge hit den där masken nån gång då för i helvete den gör väl ingen nytta hos dig" fast det gjorde jag ju inte väluppfostrad som jag är.

Klockan 14.00 byter dom personal på förlossningen så vi blev lämnade själva en liten stund och jag fick ondare och ondare och kände att det fasen började trycka på alltså så jag bad Håkan ringa efter personalen. Min nya uska kom in och hälsade glatt och jag bara "det trycker pååååå". jaha oj då då får jag springa och hämta barnmorskan sa hon och vände i dörren. Min nya barnmorska kom in och jag var ungefär lika trevlig mot henne "Alltså det gör skiiiitont och det trycker liksom påååååå". Hon undersökte mig och sa att jag var öppen fem cm. Det är ju ingenting tänkte jag här lär ju jag få ligga i flera timmar och plågas. Huvudet stod långt ner sa hon och jag hade väldigt kraftiga värkar (jo tack det var liksom inte ens något mellanrum mellan dom) epidural är inte att tänka på frågade jag och hon bara eh näää jag tror faktiskt inte att du hinner få det. Då blev jag lite orolig och undrade om jag skulle klara av det här egentligen. Sedan började jag gaffla om en halsbrännetablett men hon vågade inte lämna mig för det känns som att du inte har så långt kvar. Ungefär där small det till och jag fick riktiga krystvärkar. Så på de få minutrarna sedan bm undersökt mig så var jag helt öppen. Snacka om effektiva värkar. Håkan hade precis börjat äta på en banan och fick slänga undan den och fram till mig. Barnmorskan slängde på sig förkläde och min uska kom inspringande i rummet.

Jag låg på sidan och födde precis som med Vide men där slutar likheterna haha. Utan epidural gjorde det fruktansvärt ont men det var ändå en så jävla befriande känsla att få krysta liksom. En blandning av dödsångest och beslutsamhet typ. På bara några värkar så var han ute med en faslig fart kl 14.57. Ungefär tre timmar efter att de tog vattnet. Något form av rekord enligt min barnmorska. Antagligen var kroppen redan redo för förlossning. Jag var själv väldigt förvånad över hur snabbt det gick från "vanliga värkar" till krystvärkar. Det var som att vända på en hand. Hade jag varit hemma och det satt igång och gått så här hade jag nog fött i bilen höhö.

Upp kom han på mitt bröst och jag hade liksom inte ens fått av mig linne och bh så det fick dom krångla av mig först haha.

♥

Sedan kom ju det jobbigaste när moderkakan skulle ut och jag skulle bli sydd. Roligaste kommentaren kom från min barnmorska som undrade om hon fick visa upp min fina placenta för deras student haha (jag hade moderkaka plus en liten extra moderkaka som kallas placenta). Jo men jag är helt ok med att mitt innanmäte visas upp till almän beskådan höhö.

Jag med ett lyckligt flin på läpparna

Till slut kom äntligen brickan med de goda smörgåsarna som vi slukade i ett nafs.

Efter det blev det dusch för mig och sedan travade vi i väg upp till BB vid 16.30. Hamnade i samma rum som två trevliga tjejer och dom undrade när vi kom när vi hade fött och jag sa klockan tre. I natt trodde dom. Nä nu på eftermiddagen sa jag och dom höll på att tappa hakan haha.

Lite pappagos.

Håkan stannade till sent på kvällen men fick sedan åka hem eftersom det inte fanns någon plats till honom att sova över. Vincent sov som en stock hela natten (det gjorde inte jag). Så fort jag slumrat till och vaknade slängde jag mig upp och kollade så att han andades och var hur hönsig som helst samt att de andra barnen höll låda mest hela tiden.

På morgonen kom Håkan igen och vi väntade mest på att barnläkaren skulle komma så att guldklimpen skulle få en ok stämpel i rumpan hehe.

Efter läkarundersäkningen (som gick jättebra) var jag väldigt trött efter att ha sovit ca 0 timmar på flera dagar så jag somnade med Vincent på bröstet och Håkan tog den här söta bilden.

När jag vaknat var det dags för oss att bege oss hemåt men vi passade på att bada Vincent lite och det tyckte han var sååå mysigt.

Färdig för avfärd i söt svärmorstickad kofta och mössa.