Hej på er!

I dag har jag, peppar peppar ta i trä, faktiskt kännt mig helt på banan igen. Nog för att jag har fått hålla mig på hemmaplan i dag i alla fall för att vara på den säkra sidan. Men änå. Jag ser ett ljus i tunneln.

Vi kanske ska slå på stort och lämna karantänen i morgon? Det här med att sitta fast inne i (skit)huset i flera dagar har gjort att jag har börjat klättra på väggarna. Minst sagt.

 

Fast det har sina fördelar ändå att sitta fast inomhus med en dator i knät. Det har ju inte bara fört skit med sig. Nä faktiskt inte. För hör nu här vad jag har lyckats fått gjort. Jag har rensat och sorterat alla bilder som legat så gott som huller och buller på datorn. Organiserat, sorterat och raderat och i dag blev jag färdig. Känner mig så exalterad nu för det här har legat som ett tungt ok på mina axlar i flera månader. Min dator har ju några år på nacken och det känns som att den när som helst bara kan braka ihop och då kan jag säga ajöss till alla mina bilder.

 

Nu när det är ordning och reda på hela rasket så ska det säkerhetskopieras bortom alla rimliga gränser. Bilderna ska finnas på min dator, på Håkans dator, på datorn som är kopplad till teven, på en extern hårddisk och innuti ett litet sprängsäkert kassaskåp som ska firas ner till havets botten dit endast skalman hittar för han har kartan innuti sitt huvud...

 

Typ så.

 

Jag har alltid undrat exakt hur många bilder som ligger och trycker på hårddisken. Nu vet jag.